visuell retorik

Lite grejer jag är håller på med

self I sound:
www.selfisound.blogspot.com

ATV:
www.actualtapedvoices.com
clone.nl/item22574.html - denna månad med på top 10 dubstep!

bilder:
www.flickr.com/photos/75783127@N06/sets/

ett experiment:
iochi.weebly.com/morph.html

det narrativa

Om tio år lever du fortfarande. Det är inte ett faktum utan ett uppdiktat antagande. En hypotes som ställts upp i ditt huvud. En saga med ett allegoriskt budskap som du då och då berättar för dig själv. Kanske inte sann men nog så användbar. Vem vet, kanske skulle du fortsätta berätta samma saga även om dödsbeskedet vore ett faktum.

För så är det. Vi berättar sagor hela tiden. Sagor som vi kryper in i och som vi finner oss till rätta i. De är ett tält som vi slår upp för att övernatta på livets långa vandring (borde det kanske vara: livets långa övernattning?). Vissa av oss är väldigt aktiva och är ständigt på jakt efter ny information för att göra sagan så spännande och rolig som möjligt - information som sedan får uttryck i bl.a. klädstil, musiksmak och mycket annat. Men kanske är det vanligare att berättandet sker genom den motsatta arbetsmetoden, d.v.s. att utesluta information. Som författarens gyllene regel lyder: skala bort det onödiga. För mycket information och för många onödiga karaktärer gör historien onödigt komplicerad.

Reklambranschen är mycket bra på att berätta sagor och speciellt bra är de på att skala bort det onödiga. Men kanske är deras allra bästa talang att lyssna. Hade de inte lyssnat till min personliga saga så vore de maktlösa. Hade de inte lyssnat till mitt skräckavsnitt om pensionären som blev sjuk och varken fick pension eller sjukförsäkring, då hade pensionsfondernas och försäkringsbolagens sagor sett annorlunda ut.

Men nu lyssnar de till mina sagor och jag lyssnar till deras. Där sitter vi intill vårt gemensamma tält och har det mysigt runt den värmande elden medans världen därute kan vänta. Och sagorna som berättas handlar om mig. Mig och min fina personlighet. Jag köper en sprillans ny bil. Den största man kan tänka sig, större än alla andras, med jätte jätte stora hjul så att den lätt klarar den hårda terräng som stadslivet utgör. Naturligtvis är den miljövänlig på samma gång. Fantasibil kanske du säger men då har du inte varit här och sett den med egna ögon - här vid regnbågens slut.

Sagan om mig, idén om individen, är människans och vetenskapens mest accepterade hypotes enligt många. Så pass populär att den nu mera oftast tas som en allmänmänsklig företeelse. Men vore det inte ännu ett antagande (ännu en saga) att påstå det? Har inte sagan om mig en historia och ett ursprung. Inom litteraturen kan den kanske spåras till 400-talet då kyrkofadern Augustinus skrev sina bekännelser, ofta kategoriserad som den första självbiografin. Inom bildkonsten torde det vara något eller några årtusenden tidigare. Först ut var naturligtvis de galna gudarna, de som lärt oss så mycket dumheter. Narkissos använde skogsdammens vattenyta för att skapa sitt självporträtt men sedan dess har människorna stått för den tekniska utvecklingen.

Men människan är ju inte bara en kropp. Det här handlar ju om en själ med känslor. Det är en avancerad saga och för ett avancerat berättande krävs såklart avancerade verktyg. Men tack vare spegeln, måleriet och hela utvecklingen fram till fotografiet och internet, är det nu enklare än någonsin. Inte bara konstnärer och författare kan vara med. Vi har till och med lyckats skapa en global bok där miljarder självporträtt kan samlas: the facebook – ansiktsboken. Här berättas, med den ovan påtalade uteslutsmetoden, en hejdundrandes mängd sagor bara genom att vi från våra digitala fotoalbum väljer ut den mest passande profilbilden. Nu finns inte just min saga representerad där sedan ett år tillbaka men det betyder inte att jag slutat berätta den – om och om igen dagligen. Däremot börjar jag se en förändring. Om tio år lever jag fortfarande men frågan är om jag då har ett ansikte.

äntligen semester, frihet - alle mans rätt

sammanfattning

Det har varit mycket bök och stök med tekniska problem och annat, men målgången blev ändå i stil med vad jag hoppats på. De tre lektionerna har för eleverna, förutom resultatet, blivit en övning i teckning/foto och fotoshop. Även en fråga om identitet tycker jag mig ha sett tändas i några huvuden. Även om jag efter hand lättade kraven på att animationen tvunget skulle vara ett självporträtt blev resultatet ändå personligt och talande för gruppen.

En väsentlig del som jag försökt att urskilja under arbetsprocessen har varit det kollektiva lärandet. Hur kunskap figurerar inom gruppen, tänker jag, blir extra tydligt i bildsalen där eleverna öppet tar intryck av varandras arbete. Jag märkte hur mitt huvud sakta ändrade fokus från individerna till att se gruppen som en helhet. De som blev klara snabbt fick hjälpa de som hade det svårare o.s.v. Ibland droppade det in elever som missat både inledning och tidigare lektioner men lyckades ändå snabbt komma igång med arbetet genom att stämma av med de andra. De olika grupperna utvecklade också idéer i olika riktningar. I en klass visade jag i inledningen en animerad streckgubbe som exempel varpå alla sedan ritade streckgubbar.

Även resultatet ser jag genom dessa kollektiva glasögon. Animationerna var och en för sig blev inte överdrivet märkvärdiga (vilket jag heller inte begärde av eleverna) men tillsammans skapade de ett talande konstverk. Uppgiften för sexorna var att använda sig av en personlig pryl och få den i rörelse, varav alla elevers första tanke naturligtvis blev mobilen. Efter ett tag ville jag förbjuda just den prylen men med närmare eftertanke kom jag på att de nog ändå är ganska talande för tiden. (länkar under animationen)

elevarbeten årskurs 6 (020511 - 240511)
elevarbeten årskurs 7 (020511 - 240511)

Ja då kanske man kan slappna av litegran i alla fall. Ännu en domedagsprofetia visade sig vara lögn. Enlikt myten som terminator tagit fasta på skulle jorden gått under idag, 21 maj 2011. Robotarna skulle ha tagit över världen och människornas tid hade varit förbi.

Men ändå. Tänk på Arnold och hans märkliga bana. Undra fan om han ändå inte var med och petade när skolverket sydde ihop ungarnas nya klädedräkt.

lite om centralt innehåll – bildframställning (Läroplan för grundskolan 2011)

När man börjar skolan som sjuåring skall man först lära sig att framställa berättande bilder som ”till exempel sagobilder”. När man sedan är lite äldre skall man gå vidare och göra mer riktiga grejer. Det handlar om att illustrera skriven text och mer faktisk kunskap. Lite av lek får ännu finnas kvar; serier kan stå som ett bra exempel i det att det ligger ett steg närmare den högre i rang stående kunskapskällan - litteratur. Men mot slutet av grundskolan är det ändå dags att helt förberedas för steget in i vuxenvärlden. Nu är det färdiglekt. Bildframställningen skall vara informativ med samhällsorienterat budskap. I slutet av nian skall man också äntligen vara mogen för ”egna erfarenheter, åsikter och upplevelser”, detta skall nu finnas med.

Ett otroligt svårt konststycke att kräva från så unga människor, kan tyckas, att urskilja de egna åsikterna emedan de vuxnas haglar. Gäller det kanske att uppmuntra de som faktiskt vågar tycka utan att fjäska?

elevarbete, årskurs 7, 10-05-11

blir du följsam lilla vän?

Inte bara skoleleverna skall gå i koppel. Lärarna också. Alla tjänstemän och skattefinansierade organisationer också. Men ta det lugnt. Det är bara lära sig att vara följsam. Lär man sig bara det så har man all frihet i världen (förutom att man måste följa husse i fotspåren).

En sak jag har lagt märke till är att ju mer övertydlig man är och ju mer man försöker inpränta kunskap i elevernas huvud, destu mer motstånd möter man. Det är som att de små huvudena säger: måste minnas, måsta minnas, måste minnas… och så är informationen borta. Men de kunskaper som sätter sig djupt är de som upprepas varje dag och som samtidigt tas förgivet av alla. Betygen är ett bra exempel. Vad lär man sig av betygen? Samarbete är dumt. Konkurrans är oundvikligt.

Ta det lugnt nu. Ta det bara lugnt. Lugn lugn lugn… sådär.

Här om kvällen var det fullsatt på Hovet när Cesar Millan predikade sitt budskap: unleash your mind! Jag var där, satt sorgsen och nickade.

Som sagt, jag gör animated gif med eleverna och nu har jag hållit åtta lektioner. Fyra grupper med 6:or och fyra med 7:or. 6:orna fotograferar och 7:orna tecknar. Enligt min planering skall alla elever ha gjort en var sin animation (helst i form av ett självporträtt) efter tre lektioner.

Hela idén är att de skall få en bild att röra på sig. Jag tänker som ett första steg - vill inte krångla till det för mycket med handling, manus, karaktärer osv. Det är nog så komplicerat att jobba med ett enda föremål - en enda rörelse. Förra veckan började jag lektionerna med en genomgång om vad animation innebär: flera bilder skapar tillsammans en rörlig bild - grundprincipen för all film och rörlig bild. jag hittade ett passande exempel som fick illustrera tidig filmhistoria: Edweard Muybridges sekvens som visar häst i galopp från 1878.

Jag försökte hålla genomgången så kort som möjligt för att ge den mesta tiden åt eget arbete. Det har gått hyfsat bra och även om ingen lektion har varit den andra lik så känns det som att planeringen kan fungera. Ett av alla de misstag jag hittils hunnit med att tänka över är bruket av för svåra, eller skall jag säga halvsvåra, ord. Jag hade gjort ett exempel med en oberäknelig penna och använde nog ordet "oberäknelig" trettio gånger under en lektion. Min handledare sa inte förrän efteråt att ingen förstått - de satt och låtsades, vågade inget säga.

Den stora skillnaden mellan 6:orna och 7:orna har handlat om teknisk utrustning. Eftersom 7:orna tecknar har alla kunnat sätta igång samtidigt och sedan jobbat i sin egen takt på sitt eget vis. Men eftersom vi bara har tre kameror har det varit svårare med 6:orna. Visserligen går det snabbare att jobba med foto men eftersom de bara kan jobba tre åt gången blir det lätt rörigt när de andra samtidigt skall vara sysselsatta.

Nu skall jag snart hålla lektion två av tre och nu handlar inledningen om redigering i photoshop.

Igår föll allt pladask på marken. Det vill jag inte skriva om även om det vore intressant. Nu har jag just haft skolans lugnaste grupp för årskurs sex och mitt lärarsjälvförtroende går i en barnslig kurva hastigt uppåt.

Jag kommer att ha många lektioner med samma grundidé framöver. Det är min handledare som pushar för att jag skall upprepa, göra om och förbättra... Har nu haft tre lektioner och inser redan det positiva med det.

Animated gif är en rolig uppgift som det går att göra mycket av. Jag har uppdaterat min resurssida med några exempel. Resurssidan är väldigt användbar för mig på lektionerna.

http://iochi.weebly.com/gif.html

Min start på VFU:n har varit lite seg den här gången. Jag har varit lite krasslig och därför också oförberedd när det väl gällde i tisdags. Där av också en hel del ångest. Men nu börjar det kännas bättre. Från och med nästa vecka skall jag ha skolans alla 6:or och 7:or i tre veckor. Det skall bli kul – så mycket roligare med mer ansvar!

Jag tänkte eleverna skall få göra animated gif. Uppgiften för årskurs 6 blir att tillverka en evighetsmaskin. Sjuorna skall få göra självporträtt.

Igår hade vi temadag och en grupp på ungefär ett dussin elever gjorde lerfilm. Det funkade hyfsat bra och jag blev förvånad över att det gick att få så mycket gjort på en dag. Men det var mycket att hålla reda på och jag undrar om inte eleverna lärt sig mer om de hade haft mindre att tänka på. Jag hade nog lagt upp arbetet så att de kunde få mer tid att fokusera på detaljer istället för helheten – t.ex. om de fått tid att fokusera på en lergubbes rörelser istället för flera karaktärer med handling, manus, bakgrund, samarbete m.m.m. Den frågan jag ställde mig var om inte eleverna borde få ett bättre självförtroende av att klara av en liten uppgift med bra resultat än att ge sig på någonting för stort med halvtaskig utgång.

OOOOAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHH!!!!EEEEEEEETTVIIIIILDDJUUUUUUUUR!!!!!!

fältstudien

Mina idéer med fältstudien fick en vändning sista VFU-dagen. Det blev ett modereportage. Det började med att jag funderade över vad för slags budskap och vilken typ av information som kommuniceras genom kläder och mode. Och så fick jag för mig att det kanske kunde bli intressant att fråga några elever varför de valt sina kläder för dagen. Så jag gjorde det. Och det blev intressant.

Alla svar blev kanske inte helt pålitliga men utan tvekan individuella och det slog mig hårt hur otroligt personligt det är med mode (det har förövrigt slagit mig hårt, under den här kursen, hur djupt personligt och känsligt det ofta blir när man funderar över visuell kommunikation i olika sammanhang). För mig kringvärvades det här arbetet av svaga viskningar om drömmar, önskningar, självbild, social tillhörighet, utanförskap, självkänsla, religion, säkerhet, osäkerhet, sex, pengar...

I alla fall: resultatet blev ett bildspel där jag porträtterat nio elever och sökt framhäva personligheterna i förhållande till varandra med hjälp av elevernas egna ord angående klädval. Under arbetets gång har jag försökt hålla mig konkret för att låta materialet tala självt. Jag hoppas kunna lägga upp filmen här på bloggen men måste ha elevernas tillåtelse först (visuellt = personligt).